JMK play

Landsortssafari

Publicerad: Torsdag 4 juni 2015
Kategori: Praktiksummering våren 2015

Image
Örkelljunga

Busschauffören tror inte på mig när jag berättar att jag är på plats för att göra reportage för Sveriges Radio. Jag, en främling på en buss någonstans mellan Hässleholm och Örkelljunga, på blixtvisit från Stockholm över dagen. På journalistsafari i landsbygden.

Örkelljunga är Skånes näst minsta kommun. Det bor 0,2 journalister på tusen invånare här, det kan jämföras med Södermalm där det går 10,4, journalister på tusen invånare.  (I alla fall räknat till yrkesaktiva medlemmar i Journalistförbundet.) 

Att den svenska journalistkåren är som mest koncentrerad till Stockholm och Södermalm kom kanske inte som någon större överraskning när Institutet för mediestudier presenterade ny statistik baserad på journalistförbundets medlemsregister tidigare i våras. Men att närmare hälften av journalistkåren verkar vara bosatt i Stockholms län, att jämföra med 23 procent av befolkningen, blev ändå något av en ögonöppnare för mig. Samtidigt har larmen om varsel på landsortstidningarna duggat tätt de senaste åren. Bara för drygt en månad sedan annonserade storkoncernen Mittmedia att man lägger ner redaktionerna i Rättvik och Malung helt, precis som på annat håll centraliseras verksamheten till större orter i området. I samma veva slog Mittmedia ihop sex olika lokala kulturredaktioner till en enda. Den lokala journalistiken utarmas och stora delar av landet lämnas i medieskugga. 

Så vad händer när journalisten blir en fallskärmshoppare som dyker ner från storstaden så fort problemen hopar sig någonstans i landet och sen försvinner lika fort igen? Folk blir förbannade förstås. När Uppdrag Granskning tog upp värmländska Grums som ett problemexempel på avfolkningen av landsorten kände sig grumsborna utsatta för en svartmålning av sin kommun. Reaktionerna var så starka att journalisten fick göra ett återbesök i ett nytt program. Med det sagt, är poängen förstås inte att problemen som togs upp av Uppdrag Granskning inte var sanna. Det var bara det att Grums som annars är något perifert och ointressant för riksjournalister plötsligt blev ett typexempel på allt elände.  När kulturskribenten Jack Hildén nyligen skrev ett reportage utifrån en resa till norrländska Missenträsk blev han anklagad för att med kolonial Stockholmsblick förstärka bilden av Norrland som något ociviliserat, mörkt och mytologiskt. 

Som journalist från centralorten är främlingskapet inför de platser och förhållanden som besöks och beskrivs vanligt. Det behöver inte utgöra något hinder för rapporteringen, utan kan också vara till fördel. Distansen kan ge perspektiv. Men klyftorna, klassmässiga och geografiska, mellan journalisterna och stora delar av resten av landet skapar också hinder.  Journalisten har ett ansvar för bilderna vi reproducerar av verkligheten. Husby är mest intressant när det brinner. Malmö är mest intressant när det skjuts. Men vilka bilder blir kvar i skuggan? Vad händer när förortsbor inte känner igen det liv som beskrivs i medierna? När stora delar av ett land aldrig skildras med kunskap om det som sker lokalt, när perspektiven alltid är ett perspektiv utifrån? 

Vad är det då som går förlorat när de lokala perspektiven saknas? Initierad kunskap tar lång tid att bygga upp. En lokalorts utveckling och historia går lätt förlorad. Journalisten på tillfälligt besök saknar de källor som den lokale reportern byggt upp genom långvariga kontakter. Delar av befolkningen får inte längre någon röst. Det ökar klyftorna mellan stad och land ytterligare. Det odlar ett främlingskap. 

Visst skaver det lite att vara tillfälligt utsänd en dag i Örkelljunga för att rapportera hem till Stockholm om hur landet ligger, utan att någonsin ha satt sin fot här tidigare.  

 
Av