JMK play

Det är skillnad på folk och folk

Publicerad: Måndag 1 juni 2015
Kategori: Praktiksummering våren 2015

Image

På Rosenbad befinner jag mig på utflykt i verkligheten. Jag står där med ett papper i handen, en utsänd journalist som blir varse att vissa dörrar är bara öppna för somliga.

– Ett sånt papper har jag sett förut. Jag får ta och ringa på någon. 

Väktaren räcker tillbaka pappret som efter ett antal presskonferenser hunnit bli ganska skrynkligt. Eftersom jag inte har ett presskort har jag fått köra med ett utskrivet papper där chefradaktören intygar att jag är knuten till en redaktion. Det är jag och en annan journalist som inte heller har presskort som får stå utanför Rosenbad i väntan på att bli insläppta.

Men först lite bakgrund. Barn- och äldreministern ska stärka den sociala barn- och ungdomsvården, och har under en dag samlat representanter från diverse myndigheter, kommuner och organisationer för att diskutera hur detta ska gå till. Strax innan lunch finns det en liten lucka för journalister att ställa några frågor. Inget större än så. Det är jag och fyra andra reportrar, alla kvinnor, alla från mindre samhälls- eller omsorgsinriktade tidningar.

Det finns två ingångar in till Rosenbad. Den fina ingången i glas där det bara är att traska in, och så Kopparporten. Vid båda ingångarna finns det förstås väktare, men vid Kopparporten går du också igenom en säkerhetskontroll liknande den på flygplatser. Gissa vilken som journalister alltid går igenom? 

Jag har nog alltid haft en idealistisk syn på journalistik. Den fria pressen är ju trots allt en av de viktigaste verktygen i en demokrati. Under utbildningen och praktiken har den känslan förstärks, den krassa verkligheten har inte förändrat det, snarare tvärtom. Under praktiken har det dock blivit väldigt tydligt att gränsen mellan de som har makten och de som granskar den är väldigt skarp.

Hur hamnade jag egentligen här? Det vet jag knappt själv. Efter att ha sökt en utbildning som jag alltid har drömt om, för att påbörja vägen till ett drömyrke jag knappt tror att jag ska nå fram till.  Söka termin för termin, hoppas att komma vidare till nästa steg, att komma lite närmare drömmen. Så står jag plötsligt här. Snart färdigutbildad och förhoppningsvis med ett helt yrkesliv framför mig. Och även om jag inte är redo att själv se mig som en journalist, är det så jag har börjat identifieras av andra. 

Under studietiden har vi ägnat oss åt att testa olika former av journalistik, vi har gjort papperstidningar, webbtidningar, intervjuat, filmat, gjort radioreportage, kort sagt vi har lekt journalister. När jag nu står framför Kopparporten, avskilda från övriga besökare, som journalist.

Mitt skrynkliga redaktionsintyg är plötsligt bevis på att jag i den här stunden är en journalist. Visserligen praktikant, men ändå. 

Men jag kan inte riktigt föreställa mig det. Jag har min examen och jag kommer åtminstone i några veckor få betalt för att arbeta, men när kan jag kalla mig för journalist? När jag har ett fast arbete? En egen byline? Efter tio år?

Jag längtar till den dagen då någon frågar mig vad jag gör och svaret känns självklart. 

– Jag? Jag är journalist. Vad jobbar du med?

Tillbaka till historien. En glad pressassistent kommer och möter oss. Han leder oss igenom en smal korridor och kommer ut i en öppen sal klädd med vit marmor. Vi är nu på insidan av den fina utgången. Trots att det har hunnit blivit några presskonferenser under praktikens gång har jag inte varit här förut. En annan pressekreterare kommer och möter upp oss. Det är hon som ska leda upp oss journalister till rummet där vi ska hålla till. 

– Jaha, ni journalister behövde visst gå genom säkerhetkontrollen, säger hon förvånat. Alla de andra gästerna fick bara gå rakt in. Det är visst skillnad på folk och folk.

 

 

Av