JMK play

JMK - Platsen där alla drömmar dör

Publicerad: Onsdag 22 april 2015
Kategori: Praktiksummering hösten 2014

Image

Att bli journalist handlar om integritet. Om att sprida ett budskap som är viktigt. Likväl handlar det om att berätta en historia. Det här är en historia om hur en utbildning lyckades få mig att tvivla på allt jag kan, och sluta älska mitt yrke.

Det var nervkittlande att äntligen få göra det som jag drömt om så länge, nämligen att ta ett steg till mot att få kalla mig journalist. Mina förväntningar på utbildningen var inte orimliga. Jag ville utvecklas, få inspiration och bli en bättre berättare. Det här var min stora chans att få göra det som jag älskar. Men sedan blir det inte alltid som man tänkt sig.

Hur man lär sig att man inte är värd något

Jag vet i ärlighetens namn inte var jag ska börja min historia om tiden på JMK. Ska jag börja beskriva hur lärare läst upp bitar ur inlämnade artiklar som avskräckande exempel eller delat med sig av hånfulla kommentarer som ”bra försök, det är bara synd att du misslyckades totalt”? 

Kanske ska jag börja beskriva den magont som alltid kommer fem minuter innan dörrarna öppnas till salen där vi får veta exakt hur mycket vi misslyckades den här gången? Det finns så mycket kreativitet i vårt yrke. Så mycket nyfikenhet och glädje. Ingenting av detta uppmuntrades på institutionen som är byggd i grå betong, både bildligt och bokstavligt talat.

”Journalisthögskolan utbildar ingen mångfald”

Utbildningen på vad som en gång hette Journalisthögskolan utbildar ingen mångfald av journalister. Alster för den interna intresseklubben applåderas och ryggdunkas medan all annan journalistik ses ner på, hånas. För alla er som arbetar på magasin, ni finns inte. Inte på JMK. (Filter accepteras möjligtvis, men där går gränsen för glansiga magasin). Nej, alla lärare på JMK, det är inte ett självuppfyllande ändamål att nå ut till så få som möjligt. Vi journalister har som uppgift att förmedla en journalistik som är till för alla. Gör vi inte det så förlorar vi själva på det genom ett minskat förtroende från våra lyssnare/läsare eller tittare. Det är allvarligt.

Det finns en väldigt skev uppfattning om vad som utbildar en duglig journalistkår. ”Being treated like shit is not an amusing game or a transgressive intellectual experiment. It’s something you accept, condone and learn to believe you deserve” beskriver den framgångsrika Lena Dunham. Resultatet i verkliga livet är att vi möts av en yrkeskår som lider kronisk brist på självförtroende och som ständigt är på jakt efter erkännande. Det skapar ingen journalistisk integritet. 

Tiden efter utbildningen

I ärlighetens namn var jag en bättre journalist innan jag började på JMK. Jag hade glädjen, självförtroendet och en uppfattning om vad vanliga människor vill läsa om. Praktikperioderna under utbildningen var i mångt och mycket en räddning för mig. Att få komma till arbetsplatser och där få lära mig journalistikens grunder av framgångsrika journalister. Det är där som jag har utvecklats, och kunnat hitta tillbaka till glädjen i mitt yrke. 

Varför skriver jag då den här texten? Varför inte bara gå vidare, nöjd över att ha tagit mig igenom vad som har varit den värsta tiden på universitetet som jag har upplevt? Därför att JMK har ett ansvar. Därför att jag är journalist. Och alla vi som arbetar som journalister vet att de som besitter makt, bör granskas. När något är fel, så är det vår uppgift att rapportera om det.

Det är synd att det har tagit mig ett halvår innan jag ens har börjat fundera på att acceptera positiva kommentarer från arbetet. Det var ju trots allt JMK:s självutnämnda uppgift att förbereda oss på den ”hårda” verkligheten? En verklighet där vi har fått lära oss att vi inte är värda någonting. Säg mig vilken nytta jag har haft av det? Samma nytta som mobbade barn har av att ha varit mobbade. ”Lärare är det viktigaste vi har”, sade Gustav Fridolin under de intensiva valkampanjerna i september. Jag önskar att institutionen för medier och journalistik bytte ut ordet lärare mot elever.

 
Av