JMK play

Que sera

Publicerad: Tisdag 21 april 2015
Kategori: Praktiksummering hösten 2014

Image

Du kan göra vad som helst, du är unik, och vad du gör med ditt liv kommer att förändra världen för evigt. Hur ska man med en livstids positiv hjärntvättning någonsin kunna känna att man valt rätt väg i livet? Kommer jag någonsin kunna känna att jag valt rätt riktning, utan att tänka på vad som kunnat bli?

För tre år sedan, ett halvår efter att jag avslutat ett års utbildning till ljudtekniker, tampades jag med den orättvisa uppgiften att behöva besluta vad jag vill ägna nästkommande 40 år av mitt liv åt. Det enda jag egentligen någonsin velat syssla med är musik, och jag försökte desperat att leta fram sätt att nå dit. Efter att jag förstått att jag inte ville jobba hela livet som ljudtekniker letade jag mig till andra sidan spektrumet; istället för att jobba extremt praktiskt med musik sökte jag mig till att arbeta så långt ifrån själva musikskapandet man egentligen kan. Jag tänkte: “man kanske kan bli musikjournalist?”

Det lät roligt, jag tänkte att min röst kanske hade en plats i medielandskapet, och det enda jag egentligen ville göra om dagarna var ju att lyssna på musik; varför inte få betalt för det? Så jag gjorde högskoleprovet och sökte till journalistvetenskap 1.

Det har hänt mycket sedan dess. Två och ett halvt års studier har kommit och gått. Jag har fått lyssna på ett otal kända svenska journalister, mediaarbetare, professorer, och statsanställda. Alla pratade om olika saker, vissa väldigt väl och andra sämre, men nästan alla hade ett gemensamt budskap: det är nästan omöjligt att bli journalist, och det blir bara mer och mer omöjligt för varje år som går. Man får jobba i flera år innan man kan börja syssla med det man vill syssla med, och innan man får fast anställning. Jag tolkade det hela så här: journalistiken är till för de som antingen a) villkorslöst älskar den eller b) absolut inte har en tanke om att bli journalist och råkar hamna där. Jag tillhörde varken kategori a eller b. Jag ville bara arbeta som journalist om det innebar att jag fick jobba med precis den sortens journalistik jag ville jobba med, det vill säga musikjournalistik. Klassisk nyhetsjournalistik har aldrig intresserat mig, och ju mer jag har läst om mediestrukturer och omständigheter kring nyhetsproduktion desto mindre vill jag vara en del av det.

Och det var någonstans där jag insåg att jag förmodligen återigen valt en utbildning som inte helt passade mig.

Inte för att jag känner att jag har slösat min tid. Det känns som en värdefull tillgång: jag har fått upp ögonen för möjligheterna inom kommunikationsbranschen, jag har fått massor med praktisk erfarenhet, och jag har insett att jag kan använda mig av alltihop för att pressa vidare mot mitt mål. Men hade jag vetat det jag vet nu för tre år sedan hade jag kanske inte gjort om det hela.

Men på något sätt känns det som att det är lite det som är grejen. Ibland får man helt enkelt ta korten man har och göra det bästa av det hela. När man tycker att man kan göra exakt vad som helst blir det omöjligt att välja; men när man börjar känna att man har mindre och mindre tid, och börjar se mönster i sig själv, då tvingas man in i ett hörn. Och det är från det hörnet som man kan börja ta verkliga beslut och jobba sig fram mot det man faktiskt vill göra med sitt liv.

 
Av