JMK play

När verkligheten han ifatt mig – i Södertälje

Publicerad: Tisdag 21 april 2015
Kategori: Praktiksummering hösten 2014

Image

Vinden tilltar när jag sätter mig på Södertälje Fotbollsarenas minimala pressläktare. Jag knäpper översta knappen i vinterrocken, drar upp axlarna om drar luvan över huvudet. Att plocka fram vinterrocken en vecka in i oktober är emot alla mina principer. Men ska man bevaka Syrianska-Sundsvall i superettan en kall och mörk höstkväll väger principer lätt.

Det är nästan folktomt på läktarna, trots att Syrianskas sponsorer bjuder på gratis inträde. Södertälje Fotbollsarena är väldigt liten. Det finns bara en sittplatsläktare, den står längs med ena kortsidan. Mitt emot finns en ståplatsläktare, och det gör det bakom det ena målet också. Bakom det andra målet, det som vätter mot hockeyhallen finns det ingenting

Från min plats, högst upp på den stora läktaren, kan jag inte bara se motorvägen som går precis utanför arenan. Tack vare den skrala uppslutningen kan jag höra den också. Samtidigt tågar spelarna in för avspark. Syrianska har inte lyckats skaka fram tillräckligt många barn i femårsåldern som håller spelarna i handen på väg in, utan några tonårstjejer har fått rycka in i sista stund. Synen är smått surrealistisk, men spelarna håller masken och en av tjejerna passar på att knäppa en selfie med bortalaget Sundsvalls lagkapten - idolvinnaren Kevin Walker.

När domaren blåser igång matchen börjar det regna. Temperaturen har sjunkit till två plusgrader. Det är en isande kyla, och känslan är att ingen vinterrock i hela världen kan rädda mig. Jag fösöker fokusera på spelet. På Syrianskas vänsterkant ser jag ett välbekant ansikte, 23-årige Gabriel Somi. Min gamla lagkamrat.

2007-2008 spelade jag och Gabbe tillsammans i IFK Kumlas P90/91-lag. Jag, född 1992, var en av de yngsta i laget som kvalade till pojkallsvenskan utan någon vidare framgång. Gabbe var bra, men var inte överlägsen eller ens bäst i laget. Själv fick jag mest nöja mig med att hoppa in på slutet när vi skulle försvara en ledning, eller om matchen redan var körd.

Vintern 2009 slutade jag med fotbollen, men Gabbe fortsatte spela. Via Örebro Syrianska i division tre västra svealand hamnade han i Syrianska FC och allsvenskan 2012. Jag har följt hans framfart på avstånd, och kan inte låta bli att bli lite starstruck av min gamla lagkamrat. Han har fotbollen som yrke. För mig är det ett snudd på ohälsosamt intresse.

Nere på planen fortsätter matchen. Den är väldigt tråkig. Syrianska tar ledningen, Gabbe slår ett inlägg som tvåmetersmannen Dinko Felic nickar in. Men topplaget Sundsvall vänder i andra halvlek, och Daniel Sliper gör 2-1 på tilläggstid.

En minut efter matchen är slut sitter jag i ett gammalt omklädningsrum för domare, dagen till ära förvandlat till pressrum. Det finns inte stolar till alla och det luktar svettiga fotbollsstrumpor. Dessutom är journalisten från Sundsvalls Tidning så pass irriterad över att kaffet är slut att stämningen är märkbart tryckt.

När spelarna kommer ut i den mixade zonen är det min räddning. Jag får syn på Gabbe i andra änden av rummet. Jag knuffar mig fram i skogen mellan lokaltidningsjournalister, tränare, spelare och funktionärer och kommer så småningom fram till min gamla lagkamrat.

Vi hälsar, som man gör.

- Vad gör du här?, frågar han.

- Jobbar, svarar jag.

- Shit, vart då?

- Expressen.

- Skämtar du? Fan vad häftigt.

Där och då kan jag inte hålla med. Jag tänker att det är Gabbe som lever drömmen.

Jag önskar att det vore jag. Jag hade gjort vad som helst för en plats i ett mittenlag i superettan.

Det kan inte vara friskt.

 

Av