JMK play

Världen i dina händer, med trycksvärta på fingrarna

Publicerad: Tisdag 21 april 2015

Image

Microsoftchefen lämnade toppjobbet och miljonlönen för att utbilda unga. Någon behöver förmedla berättelsen.

Sommaren 1998 står John Woods och kisar ut över bergen i Nepal. Andfådd, med en svettig t-shirt som trycker mot kroppen. Han har precis nått en liten by i Annapurna där han bland annat besöker en skola beståendes av 450 elever, men ett ekande tomt bibliotek.

Ett år senare återvänder John Woods till skolan, med sig har han 3000 böcker packade på åsnor. Han inser dock att denna handling inte räcker långt, han måste göra mer. Här bestämmer han sig för att lämna chefsjobbet på Microsoft och en lön på närmare 9 miljoner kronor om året, för att istället bygga skolor i utvecklingsländer. Med det grundades den ideella organisationen Room to read.

En solig höstdag i oktober möter jag John Woods. Han är i Stockholm på grund av en nominering till barnens nobelpris, World’s Childrens prize, vid sidan av Malala Yousafzai. Han är uppklädd från topp till tå men bryr sig inte det minsta när fotografen ber honom valsa ut på en lerig gräsmatta för att ta ett par bilder.

Han frågar om tidningen jag jobbar för, Dagens Industri, om läsarskaran och tidningens räckvidd. Han är mån om att dessa två timmar han avvarat oss i sitt fullspäckade schema kommer resultera i en god avkastning för hans organisation. Jag drar en vit lögn när han frågar hur länge jag varit på tidningen, att de skickat ut en praktikant för att göra jobbet kändes inte som nödvändig information att förmedla för stunden, även om jag gjorde ett bra jobb av det hela.

Det är berättelser som denna som mitt femtonåriga pojkjag sökte efter när jag började fantisera om en yrkeskarriär som journalist.

Möten mellan människor, och berättelserna som kommer fram i rummet mellan intervjuaren och den intervjuade. Jag har alltid velat ha berättelserna, och genom detta yrke fuskar jag mig på ett sätt fram till det första ledet i återberättandets gång. Som att premiärvisningen till alla oberättade berättelser håller öppet dygnet runt och jag står högst upp på listan över inbjudna.

Teoridelen av utbildningen på JMK försökte döda den fantiserande femtonåringen, men kurserna i journalistisk produktion lyckades med framgång göra konstgjord andning och ta honom tillbaka till medvetande. Det hela levererade en tjugoåttaårings erfarenheter med en femtonårings drömmar på den minst sannolika praktikplatsen, till oväntat gott resultat.

Av