JMK play

Efter fem terminer vill man inte vara rolig

Publicerad: Tisdag 21 april 2015
Kategori: Praktiksummering hösten 2014

Image

Efter några månader i kvällstidningarnas förtrollande värld var man tillbaka på JMK för terminens sista kurs. Den sista uppgiften presenterades och verkade ganska enkel. En reflektion om journalistiken eller ens roll som journalist eller egentligen vad som helst. Det enda kravet var att man inte fick vara tråkig – och det var just det som var problemet.

Egentligen var det väl inte kravet i sig som var problemet, utan snarare resten av tiden på JMK. Under två års tid har man fått mer eller mindre fantasilösa uppgifter och i slutändan har man fått en bokstav på ett papper som på något sätt ska berätta hur bra ens insats var. Visserligen är det väl så det fungerar i skolan, men har man skrivit en artikel vill man ju ha någon form av respons utöver en värdelös bokstav på ett papper som ingen någonsin kommer att bry sig om att titta på.

Sen kom praktiken, då jag ägnade tiden åt att skriva artiklar för en av landets största tidningar. Jag fick äntligen komma ut i den verkliga världen, fick mina artiklar publicerade på ett ställe där människor utanför familjen faktiskt läser dem. Människor jag inte känner reagerade på det jag skrev. Oftast med ilska eller hånfullhet, men ändå. Jag fick i alla fall en reaktion, inte en bokstav på ett papper. 

Men efter några månader var det alltså dags att gå tillbaka till låtsasjournalistikens värld på JMK. Får i uppdrag att skriva om i princip vad som helst – så länge det inte är tråkigt. Då kommer den som ett brev på posten. Uttråkningen. Ungefär som den gången när vi skulle göra en egen tidning.

”Nu kommer ni att få dela upp er i två redaktioner och göra varsin tidning…”, förklarade läraren framme vid tavlan och hoppet tändes. Man kanske äntligen skulle få göra något på riktigt.

”Och den kommer att tryckas i svartvitt och delas ut i 50 exemplar så att alla i klassen kan läsa den på genomgången” fortsatte hon och den där lilla gnistan av hopp utplånades.

Det är liksom inte terminens sista uppgift det är fel på, utan hela grejen. Har man fått testa på det riktiga livet vill man inte gå tillbaka till låtsaslivet på JMK.

”Uppgiften kommer att publiceras på nätet så tänk på att alla kommer kunna läsa”, lägger mannen i vit hästsvans till när han presenterar uppgiften.

Bra försök, det måste man ändå ge honom. Med tanke på att vi är i skolan är det väl inte så enkelt att få det att kännas som att det faktiskt är på riktigt. Texterna ska ju trots allt läggas ut på nätet – men på en hemsida som i princip bara människor med koppling till JMK känner till. 

Och medan jag sitter och spyr galla för mig själv om att praktiken är över inser jag att om jag bara skriver ner allt på ett papper så har jag åtminstone uppfyllt kravet för uppgiften hyfsat bra. Bara för att man inte får vara tråkig behöver man ju inte vara rolig – det fungerar lika bra att vara bitter.

 
Av