JMK play

Jag kanske hade fel

Publicerad: Tisdag 21 april 2015
Kategori: Praktiksummering hösten 2014

Image

Saker och ting blir aldrig som man tänkt sig. Något som man lär sig om och om igen. Tydligare har det, för mig, aldrig varit än när jag ser tillbaka på min tid som journaliststudent.

Att äntligen få komma ut i verkligheten efter två och ett halvt år på JMK var ett steg jag tog med skräckblandad förtjusning. Dels fanns den självklara spänningen där, att tillslut efter tillsynes ändlösa föreläsningar, se om den i många fall högt ansedda utbildningen verkligen hade förberett mig på vad som skulle komma. Men det fanns också en konstant rädsla. En rädsla för att min dröm skulle gå i spillror. Att den vägen jag tillslut valt att gå, skulle vara fel.

Dessvärre kan jag väl så här i efterhand konstatera att det kanske främst var mina rädslor som införlivades under praktiken. Mycket möjligt berodde detta på den verklighetsfrånvända bilden jag alltid haft på journalisten. Den naiva bild jag så länge hållit fast vid för att det var den som fick mig att vilja det här. Jag väljer därför att sluta skylla på andra för att min tid på JMK, och framför allt min tid som praktikant, inte alla gånger blev som jag hade tänkt mig. Efter reflektion och funderingar inser jag nu att jag antagligen inte har haft otur i min val eller att det har funnits någon övergripande motverkande kraft som inte velat att jag ska lyckas. Det grundläggande felet har alltid, och kommer alltid vara att mina förhoppningar om yrket till stor del baseras på litteratur och film. Att tro att en journalistutbildning i Stockholm direkt skulle leda till att avslöja Watergate-liknande skandaler eller att få åka iväg i veckor och skriva drogromantiserande Gonzo-reportage är självfallet helt befängt. Eftersom att jag, vad jag själv tycker, inte är helt intelligensbefriad förstår jag också det. Jag har alltid förstått det men inte riktigt velat inse det förrän nu. Den naiva journalistdrömmen fick kanske därför sitt slut just nu.

Men för att distansera sig lite från min egen självömkan kan jag istället titta på de förutsättningar jag, som journaliststudent, fått från Stockholms universitet och mer bestämt JMK. Efter två och ett halvt år i de gråa lokalerna på Karlavägen kan jag knappast påstå att jag blivit ordentligt förberedd på den så kallade journalistiska verkligheten. Visst har jag under kursernas gång provat på många delar av journalistiken och visst har jag, till viss del i alla fall, fått handledning och konstruktiv kritik som hjälpt mig på vägen till att bli en bättre journalist.  Men ingenting jag lärt mig i skolbänken hade kunnat förbereda mig på den verklighet jag kom ut till. 

Jag hade hoppats på en samling sanningstörstande samhällsbevakare som strök omkring i korridorerna på redaktionen. Istället möttes jag av långsamt borttynande spillror av, vad som en gång kan ha varit, drivna människor. Under min tid som praktikant stötte jag inte på en enda reporter som förkroppsligade min bild av ”murveln” (då i en positiv bemärkelse). Istället för en känsla av rättfärdighet och stolthet osade redaktion av långsam, skamfull död.

Jag avslutar denna reflektion med ett citat från en reporter jag mötte dagen min praktik tog slut.

”Jaså du slutar idag? Grattis till att du får lämna det här stället.”

 
Av