JMK play

Den abstrakta läran om ett yrke på glid

Publicerad: Fredag 17 april 2015
Kategori: Praktiksummering hösten 2014

Image
Elias Andersson

På JMK får man klara sig utan handfasta råd om hur man utövar journalistyrket – som dessutom sägs vara nästintill utdött.
Ändå är det skolans förtjänst att tagit mig in i branschen.

Jag blir ledd upp genom Expressens säkerhetsdörrar i DN-skrapan av en personalansvarig. Är det av nervositet eller ångest som mina händer skakar? Jag kan ju ingenting om hur en journalist jobbar, så det lutar nog dessvärre åt det sistnämnda. 

Jag får en dator och instruktionerna att gå och prata med nyhetschefen på Webbredaktionen. Vad skönt jag har två veckor på mig att hinna lära mig allt, hinner jag tänka innan jag hittar rätt i det enorma kontorslandskapet.

-Hej, det är jag som ska praktisera här, klämmer jag fram. 

-Aha, fan vad bra med en praktikant. Vi är sjukt underbemannade för tillfället. Kan du spanska? 

-Nej, tyvärr inte. 

-Okej, det är en presskonferens med Julian Assange på spanska. Men sätt dig och kolla på den ändå, så ser vi om det går att skriva något. Vi behöver en byline till dig också. Vi har ungefär samma storlek, ta på dig min kavaj så kommer en fotograf. 

I vanliga fall ser jag till att alltid förbereda mig så pass bra att jag känner att jag har läget under kontroll. Men hur skulle jag kunna förutse det här? För första gången i mitt liv känner jag mig riktigt hjälplös, trots att mina mentala förberedelser inför just det ögonblicket borde börjat för ungefär tre år sedan. För att förstå hur jag hamnade i den här kniviga situationen får vi gå tillbaka till tiden då mina journalistdrömmar tog form. 

Det har gått ett helt år sedan jag slutade gymnasiet. Jag trivs med jobbet på Clas Ohlson men känner att det var alldeles för länge sedan jag satt i skolbänken. Jag behöver intellektuell stimulans och vill komma någonstans i livet, så det är bäst att jag skickar iväg en ansökan till högskolan innan jag hinner bli för gammal. Dessutom måste jag ju få valuta för mitt fina slutbetyg. 

Borde jag gå på Handelshögskolan? Om det är ett riktigt bottenår kan jag kanske komma in på nåder. Ekonomi var knappast det roligaste ämnet i gymnasiet, men tre år fixar jag nog om ett schysst jobb ligger i den andra vågskålen. Dessutom är jag expert på att tvinga mig själv att göra saker jag inte är så sugen på. Visst vore det roligare att plugga journalistik, men jag har egentligen ingen aning om vad en journalist gör om dagarna. Jag läser morgontidningen hemma hos mina föräldrar någon gång ibland, annars domineras mitt mediala flöde av korta teknik-nyheter. Jag har inte heller någon journalistisk arbetslivserfarenhet, inte ens nära. Men det är faktiskt dags att jag lever för konsten. JMK, här kommer jag!

Det är höstkallt och blött ute den 1 september 2011. Allén längs Karlavägen är alldeles lerig och var jag än vänder mig ser jag pensionärer i quiltade jackor. Inne i de spartanska betonglokalerna får jag ganska omgående veta att jag haft rätt ett halvår tidigare. Jag ska verkligen leva för konsten – för det finns knappt några jobb. Skitsamma, jag är 20 år gammal och måste först ägna tre år åt att ta reda på hur jag en dag ska kunna bli journalist. 

Jag är i skolan max tre gånger i veckan, resten av tiden ligger jag i soffan hemma i min andrahandslägenhet i Nacka och läser kurslitteraturen. Inte allt för sällan vaknar jag och inser att jag sovit hälften av tiden jag avsatt till läsning, sedan är dags för träning – som jag däremot aldrig tycks försova mig från. Ändå ser jag till att vara så pass påläst att tentorna känns enkla. Vid läsårets slut kan jag allt om svensk mediehistoria, de publicistiska reglerna och vet hur en journalist bör bete sig. Men jag har fortfarande ingen aning om hur jag någonsin ska kunna bli en.

Klassen splittras efter det första året och jag söker precis som de flesta andra till Journalistisk produktion. När dagen för intagningsproven kommer inser jag hur dåligt förberedd jag är. Efter ytterligare ett år av teoretiska journaliststudier har jag varken behövt läsa tidningen varje dag eller ta reda på vad de svenska ministrarna heter. När antagningsbeskedet kommer ser jag att jag istället kommit in på C-kursen i Journalistikvetenskap. 

De två första månaderna läser jag Vetenskapsteoretiska perspektiv, och det är precis lika tradigt som det låter. Trots min begränsade förståelse för hur en journalist jobbar begriper jag att det är så långt ifrån reporteryrket man kan komma. Men uppsatsskrivandet visar sig vara desto roligare och under mina observationsstudier på TV4:s nyhetsredaktion kommer jag för första gången i kontakt med en miljö som verkar ha något med riktig journalistik att göra. Jag stuvar ner min C-uppsats i Gunilla Hulténs fack på plan fem och ett halvår senare börjar jag på Journalistisk produktion. 

Den nya klassen verkar riktigt rolig och till skillnad från tidigare är vi i skolan tillräckligt mycket för att lära känna varandra. Jag gör mig redo för ytterligare ett år i skolbänken, men det är något som känns väldigt skumt med den första uppgiften. Först har jag svårt att sätta fingret på vad det är som är fel med den, sen slår det mig. Vi förväntas helt plötsligt göra något som liknar riktig journalistik. Trots att det är precis vad jag velat i mer än ett och ett halvt år kommer det som en kalldusch. Hur ska jag som hittills bara suttit och skrivit tentor veta hur man skriver en schysst artikel? 

Efter några inlämningar frågar lärarna om vi skrivit några journalistiska texter tidigare. Det har vi inte. För första gången i mitt liv bygger studierna i stort sett på ”trial and error” och det är hårt att förväntas kunna något man aldrig riktigt lärt sig. Men det tar inte mer än någon månad innan jag får bättre känsla för hur jag kan bygga upp mina artiklar. Med ett litet uns av förståelse för journalistyrket och rekordlågt självförtroende skickar jag iväg mina praktikansökningar. Ändå söker jag bara platser som ett dussin andra vill ha, och det går ungefär som jag hade kunnat föreställa mig. Någon går till en Södertörnare, andra tillsätter äldre och mer erfarna studenter. 

Handledaren för platsen på P4 Stockholm har däremot varken svarat eller gått att ringa till när deadline för den första sökomgången närmar sig. Drar jag tillbaka min ansökan får jag fyra nya försök att hitta praktik, men om jag bara får komma på intervju borde jag ha en rimlig chans att få platsen. Det är klart att jag måste våga ta lite risker, så jag låter lagt kort ligga. 

Exakt en minut efter deadline ringer han och säger att jag inte får den. Han har haft närmare en månad på sig att ge ett besked och nu lyckas han på egen hand sabotera mina chanser att få söka i den andra omgången. Men som av ett mirakel, även kallat Carin Mannberg Zackari, får jag ytterligare tre timmar på mig att skriva fyra nya brev. Nu brinner det i knutarna. Jag skriver kort och rakt på sak, sedan springer jag upp för trappan på plan fem så att jag blir alldeles svettig. 

Kanske verkade tidspressen till min fördel, för redan efter några dagar har jag fått svar på tre av ansökningarna. Jag hamnar på Expressen – en plats som verkar alldeles perfekt för mig som behöver en snabbkurs i vad en journalist gör. Men glädjen förbyts ganska snabbt mot ångest. Ska jag låtsas att jag kan alla de där journalistsakerna när jag kommer dit? Vad de nu kan tänkas vara. Å andra sidan är jag är faktiskt praktikant och kommer säkert att få tydlig handledning när jag väl är där. De två veckorna som är avsatta för inlärning och handledning borde räcka för att jag ska hinna lära mig.

Tillbaka till det där smärtsamma ögonblicket då jag inser att jag med största sannolikhet kommer att göra bort mig redan under första dagen på Expressen. Det blev alltså ingen mjukstart, dags för plan B – att låtsas som att jag kan något. Jag sätter mig vid datorn och hittar turligt nog en sändning av Assange-konferensen med engelsk översättning. Sedan lyckas jag med mina ytterst grundläggande kunskaper i skrivprogrammet Newspilot knåpa ihop en halvdan artikel. Efter det får jag av någon sjuk anledning fler uppdrag. 

Med tanke på att jag aldrig fått någon genomgång får jag fråga mig fram när det är något jag inte vet. Men både mina bordsgrannar och nyhetschefen visar sig vara riktigt trevliga, och jag bestämmer mig tidigt för att det är bättre att våga verka lite dum än att göra något som jag kommer att få ångra. Efter ett par månader med jobbet jag inte trodde fanns kan jag konstatera att det inte var så svårt som jag tänkt mig. Jag är såklart långt ifrån fullärd, om man nu kan bli det som journalist. Men det känns ändå lite löjligt att jag haft ångest för något i mer än två år som tagit mindre än en månad att lära sig. Det snabbaste sättet att komma lära sig jobbet är förmodligen att slängas in i hetluften, vilket visserligen hade känts tryggare om vi haft mer praktiska studier på JMK. Samtidigt ser jag först nu det andra sidan av myntet. Förutsatt att man får en hyfsad praktikplats lär man sig hantverket ganska snabbt. Regler, etik och hur branschen ser ut är däremot bra att ha koll på innan man sätter igång.

 
Av