JMK play

Vikten av ett ballt namn

Publicerad: Onsdag 14 december 2011
Kategori: Praktiksummering hösten 2011

Jenny
Jenny Andersson

Som journalist är det viktigt att man blir ihågkommen, det spelar ingen roll hur duktig du är, hur mycket du jobbar över eller hur ung och lovande du är, har du inte ett ballt namn är du körd.

Det här är vår praktikant säger han och pekar på mig. Mannen sträcker fram handen och presenterar sig “Hej, Björn Wiman”. Mitt hjärta slår fort så in i helvete. Det finns så mycket jag vill säga till honom, men det finns inte tid till det, klappmötet börjar snart. “Hej, Jenny Andersson” säger jag, och är antagligen smått grisrosa i ansiktet. “Har du läst den här boken Byt namn! och andra sätt att lyckas som journalist”. Min ansiktsfärg är nu högröd och jag känner att mitt hjärta slår så hårt att det borde synas på utsidan av min tröja. Han skrattar lite och dunkar mig i ryggen. Han skämtar med mig, Björn Wiman skämtar med mig. Jag har aldrig varit så hög och samtidigt så skäms jag så otroligt! 

Senare ska det visa sig att flera personer gör exakt samma sak. Jag känner att jag kan ta det, de skämtar med mig för att jag heter Andersson. Jag vet inte hur många gånger som mejl till mig inte kom fram för att de skickades till någon annan Jenny på Dagens Nyheter, för ingen kom ihåg vad jag heter i efternamn. När jag över en lunch pratar om ämnet med några kollegor skojar vi med varandra och de säger “Jenny Andersson ja det är åtminstone ett namn där som måste bort, och jag måste byta bort Johansson” säger Linnea. Vi lunchar vidare och säger att det verkliga tipset borde vara att jobba skiten ur sig och inte ligga med en kollega. En kollega gick från Jonasson till Juvel och jag har vid en snabb koll med mina vänner fått reda på att det är ett namn man kommer ihåg. Det ligger kanske något i det här. Det är ju aldrig någon som hittar mig på facebook eller i register för att det finns en miljard människor som heter Jenny Andersson. Jag borde heta Juvel, Strage eller af Kleen. Men istället heter jag Andersson. 

Det är svårt att lyckas som journalist, det är en svår bransch och jag borde göra vad jag kan för att lyckas. För det är ju det jag vill! Jag tänker redan “jag är ung och lovande (de sa de i allafall på DN), jag är billig och kräver inte hög lön, jag kan ta på mig en tajt tröja och jag kan ta att bli klappad på huvudet och på rumpan, ge mig bara ett jobb”. Nu tänker jag även att jag måste ändra mitt namn. Namnet Andersson vittnar om en anonymitet som man skojar om, svensson, vanlig, men för mig vittnar det också om den klassresa som min släkt faktiskt har gjort. Min farmor gick mindre än 6 år i skolan och blev piga när hon var 14. Nu är hon 96 och jag tror att hon är stolt över mig och min syster för vad vi har blivit. Är den här klassresan inte viktig för en journalist?

Men okej, jag letar vidare i släkten efter ett ballt namn som jag kan ta men min släkt är byggd på Nilssons, Karlssons, Erssons. Till slut, efter lång tid och en lång tidsresa hittar jag något. Spik. Jag får reda på att det är ett gammalt soldat- och hantverkarnamn, kanske det duger? Så jag testar: Jenny Spik, Karin Spik, Magdalena Spik men det känns bara töntigt. Hur ska jag säga till mina vänner att jag inte längre heter Jenny utan Magdalena? Det är uteslutet. Men kanske Jenny Andersson Spik. Det låter ganska bra men helt ärligt är det att fega lite. Men det är kanske så vi Anderssons är, fega, anonyma, vill inte sticka ut, inte sälja ut heller för den delen. Men det antar jag att jag måste i den här branschen om jag vill, som de sa till mig, lägga milen bakom mig och jobba upp mig. Så om ni ser min byline och det står Jenny Andersson Spik så är det för att jag har sålt ut för att få ett jobb. 

 
Av