JMK play

Wallraffande reporter ute och cyklar

Publicerad: Onsdag 14 december 2011
Kategori: Praktiksummering hösten 2011

Adam fredholm ny , västerbron
Västerbron i Stockholm

”Jag arbetar för Högskoleverket och min uppgift är att utvärdera universitets- och högskoleutbildningar. Kalla det gärna att wallraffa, det är den benämning jag själv föredrar.”

Tjörnbron 1980, hann jag tänka innan jag cyklade in i den kompakta dimman på Västerbrons krön en kuslig höstmorgon.

Den bro som lastfartyget Star Clipper kolliderade med den där januarinatten för 30 år sedan hette egentligen Almöbron och sträckte sig mellan ön Tjörn och Bohusläns fastland. Bron saknade belysning och sju bilar hann störta ner i Askeröfjordens mörka djup innan avspärrningarna kom på plats. Åtta personer fick sätta livet till. 

Jag hade tur även denna morgon och klarade mig till Hornstull helskinnad. I hissen upp till tidningen Råd & Röns redaktion, där jag gjorde några månaders praktik, drabbades jag av ett slags tacksamhet över att vara vid liv. 

Att vår tid här på jorden inte är oändlig kände jag givetvis till, jag hade bara haft en del att göra på sistone och inte hunnit tänka på det. Nu tänkte jag att efter två och ett halvt år som journalistikstuderande på JMK kunde det vara dags att jag gav mig tillkänna. 

Men hur skulle jag gå tillväga? Skulle jag bara säga som det var? 

”Jag arbetar för Högskoleverket och min uppgift är att utvärdera universitets- och högskoleutbildningar. Kalla det gärna att wallraffa, det är den benämning jag själv föredrar.”

Jag klev ur hissen och bestämde mig för att fila vidare på detaljerna i tillkännagivandet. Med lite tur skulle det lösa sig när praktikperioden var över och skolan började igen. 

Det blev ett visst rabalder nyligen när det uppdagades att Säpo använt sig av ungdomar som informatörer och infiltratörer. Minst en infiltratör hade fått sitt liv förstört för några års spännande dubbelliv mot kontant betalning. 

I den akademiska världen går det oftast lugnare till. Och vi får både månadslön och pensionspoäng.

På Råd & Röns senaste redaktionsmöte hade jag erbjudit mig att granska kollektivtrafikpriserna i landets samtliga län. 

De rutinerade reportrarna skruvade på sig när chefredaktören frågade vem som ville göra jobbet. När webbredaktören, som själv kläckt idén till granskningen, sparkade mig på benet under bordet tog jag chansen att få göra ett första gräv för tidningen.

Nu försökte jag få tag i de kollektivtrafikansvariga i de 21 länen per telefon, för att be dem mejla prisuppgifterna jag behövde. Vissa av de ansvariga skickade rätt uppgifter direkt. Andra skickade fel uppgifter eller inga uppgifter alls och behövde därför kontaktas igen. Några av de kollektivtrafikansvariga var väldigt svåra att få tag på.

Det började gå upp för mig varför Råd & Röns reportrar hade verkat tveksamma till att ta jobbet.

Men just när jag skulle ta itu med dagens mejlskörd blev jag, tro det eller ej, utkommenderad på wallraffuppdrag.

Att wallraffa som wallraffande reporter? 

Dubbelt arbete – dubbel börda, tänker ni kanske. Det tänkte jag också när tidningens webbredaktör bad mig att lämna in några trasiga gamla laptop-datorer på lagning. Webbredaktören hade själv saboterat fem identiska datorer för att kunna göra en granskning av bemötande och reparationskostnader hos hemelektronikföretag och datorreparatörer. Mitt jobb var att lämna in datorerna för reparation i egenskap av privatperson.    

Wallraffandet som enskild konsument visade sig vara den perfekta täckmanteln i mitt egentliga wallraffande som JMK-elev på praktik. Skulle min identitet röjas hade jag en i reserv. Äntligen kunde jag slappna av.

I 70-talets Salem skulle hojen vara hemmabyggd med 20-tumshjul, tvåväxlad fotväxel och en 28-tums framgaffel för det rätta chopperstuket. Delar kunde köpas av Mange och Rogge, ett par driftiga entreprenörer i 12-årsåldern som hade två förråd fulla med halvärligt gods till priser från några kronor och uppåt.

På 80-talet var förorten ett minne blott och man flängde mellan Stockholms malmar på snabba italienska racercyklar. Turistslalom på Västerlånggatan var ett uppskattat tidsfördriv, och för varje öl man drack ökade risken att kastas över Bianchins styre.

Med 90-talet kom mountainbiken. Kraftiga däck och fjädrande framgaffel lockade till cykling även vintertid. Tills man kom på att det egentligen inte är särskilt bekvämt att cykla sådär framåtlutad.

Numera cyklar jag Trim Lyx, en 28-tums herrcykel från 1943 som i motsats till många av dagens cyklar är gjord för att hålla. 

Sagt och gjort, jag lastade laptop-datorerna på Trim Lyxen och tog sikte på city.

SL-kortet är alldeles för dyrt, det vet alla stockholmsresenärer. Men det är inte bara av snålhet som jag föredrar att cykla. Framför allt är det känslan av frihet. Fartvinden har också sin tjusning. Och det gäller att passa på att njuta av stadsbilden innan borgarråden Sten Nordin och Regina Kevius fuckar upp den helt. 

Men det finns en magisk gräns där det blir enklare att transportera laptop-datorer på buss eller tunnelbana än på cykel. Gränsen går mellan tre och fyra datorer.

Dagarna blev till veckor som blev till månader. Då och då ramlade upplysningar från omvärlden in på Råd & Röns redaktion. Siba var villiga att reparera den trasiga laptopen för 11 000 kronor, Elgiganten menade att en så risig gammal dator bara var att kassera.

Granskningen av kollektivtrafikens biljettpriser visade att SL-kortet för 790 kronor i själva verket är näst billigast i landet. Bara Gotlands 30-dagarskort är billigare, 675 kronor. Dyrast är Länstrafiken i Norrbotten. Där kostar kortet 2 244 kronor.

Hösten är till ända och jag kan räkna att jag under praktikperioden har cyklat över Västerbron 140 gånger. Jag fick just reda på att jag ska wallraffa vidare på C-kursen i Journalistikvetenskap till våren. Så jag antar att mitt tillkännagivande får vänta till slutet av vårterminen. Om arbetarpartiet Nya moderaterna låter Stockholm stå kvar så länge, vill säga.

 
Av