JMK play

"Man får inte vara tråkig"

Publicerad: Onsdag 14 december 2011
Kategori: Praktiksummering hösten 2011

Ny 3

Sista uppgiften innan terminens slut, innan verkligheten tar vid på riktigt. En reflektion. Över praktiken, över journalistiken. Simpelt, inget konstigt alls. Trodde ni ja.

- Det är fritt! Ni får göra vad ni vill, säger mannen i ljusgrå hästsvans där han sitter på bänkarna längst fram i klassrummet. Förutom en sak, ni får inte vara tråkiga. 

På tavlan bakom honom stod det textat med ilskna gröna versaler, "Man får inte vara tråkig". Då kom den smygande. Igen. Som en illvillig mekaniker kom den och drog åt ett buntband kring mitt inre. Och det låste sig. Jag blev helt blank.

Sedan sommarens vik på lokalradion i landets regnigaste stad har jag kämpat mot den. Prestationsångesten. Den kommer i vågor.

När blir jag avslöjad? När kommer de på att jag inte är bra nog för att chefen ska vilja behålla mig? Att jag inte är tillräckligt snabb på att klippa inslag. Eller att jag inte alls har allting i huvudet, att Mr Google är min bästa vän. När det är som värst funderar jag på om jag över huvud taget har valt rätt yrke. Har jag egentligen det som krävs? 

1. Allmänbildning: Journalister är hur allmänbildade som helst. Titta bara på hur många av deltagarna i på spåret som är journalister. Och jag som inte alls kommer upp i 40 poäng. För att inte tala om TP, inte min kopp te så att säga.

2. Driv: Bra journalister är drivna. Ja, förutom de gamla stofilerna på redaktionerna då förstås. De som lugnt inväntar pensionen. Nog är jag mer driven än gubbarna med så stora egon att det begränsar deras egen kreativitet. Men jag orkar inte vara det jämt. Då kommer det att börja ryka genom öronen och blinka utbränd i min panna.

Och jag tänker att jag kanske valde fel då. Sen tänker jag att det kanske bara är ett sätt att fly. För finns det något område där jag känner mig trygg i mina prestationer? Jag funderar och funderar och hoppas att jag inte ska komma på något. För det är ju det här jag vill. Men det göra jag. En hel massa saker faktiskt. I kök till exempel. I mitt eget eller i restaurangköket jag extraknäckt i under åren i Uppsala. Eller på demensavdelningen i det lilla samhället jag gick i grundskolan i. Eller på barnhemmet i Nairobi. Där kan jag prestera utan behöva känna mig bedömd.

Det som skulle bli så skönt att komma tillbaka till skolan. Att ta en paus. Att slippa prestera. Hela tiden och i hög takt. Fri från insyn av potentiella chefer som ser och bedömer. Fri från tryck över bröstet och buntband i det inre. 

Suck. Varför kan jag inte bara slappna av? Lära mig hantera situationen. Alla andra verkar ju vara helcoola.

Men glöm inte, man får inte vara tråkig.

 

 

 

Av